Till och från gnager det i mig något så vansinnigt. Jag skulle ge mina båda ben för att kunna arbeta (hör och häpna - jag är faktiskt sjupensionerad för att jag inte kan arbeta!). Ett everyday job som inte kräver någon häftig utbildning skulle ge mig som minst 3 gånger så stor inkomst var månad - det skulle mao göra en enorm skillnad.
Jag hatar att vara arbetsoförögen, något som bidrar till att jag inte direkt är speciellt förtjust i mig själv. Faktum är att jag mestadels känner mig tämligen oduglig och värdelös, som mest en medelmåtta på de få saker jag faktiskt klarar av att göra.
Nu sitter folk där och tänker att pengar inte löser alla problem, något som är helt sant. De skulle dock lösa de allra flesta av mina och kopiöst minska min stress. Notera också hur jag faktiskt önskar att arbeta för mina pengar, inte bara få dem kastade i famnen.
För trots att jag nu sitter i den situation jag sitter så fullkomligt avskyr jag att be om eller att ta emot hjälp av något slag. Jag råkar tillhöra dem som helst inte fyller år eftersom jag finner det obekvämt och smått obehagligt att få födelsedagspresenter - jag vill inga ha! Så, jag vill helt enkelt kunna göra rätt för mina pengar.
Mycket "jag" i det här inlägget... ogillas starkt. Det blir gärna så på mina sämre dagar, de dagar då min oförmåga och oduglighet gör sig extra påmind. De dagar då jag känner mig helt värdelös och det går upp för mig att hela mitt liv kommer att se ut på det viset - dag ut och dag in. Hur accepterar man det? Hur kommer man vidare, eller rättare, hur accepterar man att man aldrig kommer längre?
